Frette

Jag minns att jag fick lära mig i skolan att dagens pop- och rockmusik har sina rötter i Bluesen. Att Blues, Gospel och Spirituals utgör rötterna i afroamerikansk musik.

Spirituals var andliga sånger som började sjungas för över 400 år sedan.

Det hela började när de svarta forslades från Afrika till USA och tvingades till slavarbete.

Att sjunga andliga sånger stärkte sammanhållning och tron på sig själv.

Religionen var en mycket viktig del i dessa människors liv och mynnade längre fram ut i Gospel som sjöngs i kyrkor av de svarta.

När jag hör Gospel blir jag som medryckt i den stämning av kärlek och värme som sångarna förmedlar. Många kända sångerskor började sin bana inom kyrkan där de sjöng Gospel.

Exempelvis Tina Turner, Aretha Franklin och Angie Stone.

Ur Gospeln växte sig den äldsta formen av Blues fram som heter Deltablues.

Deltabluesen lär ha vuxit fram utmed Mississippifloden någon gång under tidigt 1900-tal. Det var mestadels unga svarta män som sjöng och ackompanjerade sig själva med sina enkla akustiska gitarrer, många använde sig av s.k. sliderör i sitt spelande.

Sångerna handlade ofta om livet och den tuffa vardagen.

Man brukar säga att Deltabluesens fader var Charley Patton som föddes 1891 i "Hinds County", Mississippi. Patton lär ha levt hela sitt liv i Mississippideltat och etablerat sig som duktig underhållare och låtskrivare vid 19-årsålder.

Under hans aktiva karriär som varade från 1910 fram till hans död 1934 hann han med att spela in ett tiotal låtar som kom att betyda mycket för efterkommande bluesgitarrister som John Lee Hooker och Howlin' Wolf. Det fanns även kvinnliga musiker med rötterna från den här musiken, kända exempel är Bessie Smith, Billie Holliday och Big Mama Thornton.

En annan av de mer välkända bluesgitarristerna var Robert Johnson som föddes 1911 och växte upp på plantagerna i Mississippi.

Enligt legenden ska Johnson ha mött djävulen i ett vägskäl nära Dockery Plantation i Mississippi. Där ska Johnson ha lämnat över sin gitarr till djävulen. Efter att djävulen stämt gitarren lär han ha spelat ett antal låtar och därefter lämnat över den till Johnson. Mot att sälja sin själ till djävulen skulle Johnson begåvas och bli den bästa bluesgitarrist och sångare någon någonsin sett och hört. Meningarna går isär om vad som är sant i denna legend.

Däremot skall det påpekas att från början var Johnson en mycket medelmåttig gitarrist enligt källor. Som en blixt från en klar himmel återvände han och spelade som en gud inför sina åhörare. Johnson hade tyvärr en mycket kort karriär och dog 1937 av matförgiftning.

En man i hans omgivning utpekas som mördaren, han lär ha kommit på sin fru med att vara otrogen mot honom med Johnson.

Robert Johnson räknas som en av de största bluesgitarristerna i historien och har influerat i stort sett samtliga efterföljande blues- och rockgitarrister. Några av hans mest kända låtar är: Sweet Home Chicago, Crossroad Blues och Love in Vain. Dessa låtar har bl.a. spelats in av många 60-talsband från England.

Många kommande legendariska bluesgitarrister flyttade till Chicago under 50-talet pga. den stora tillgången på arbete. I samband med att det klassiska skivbolaget Chess startade sin verksamhet började så småningom den s.k. Chicagobluesen blomstra.

Den största skillnaden mot Deltabluesen var att Chicagobluesen innehöll fler instrument samt att instrumenten var kopplade till förstärkare.

Kända bluesmusiker som spelat in på Chess är bland annat: Muddy Waters, Howlin' Wolf, Willie Dixon, Freddie King, Buddy Guy och Bo Diddley. En annan som anses vara Chicagoblues är den levande legenden B.B. King.

Även Rolling Stones spelade in musik där under året 1965. En kul anekdot från "stenarnas" resa till Chicago var att när de anlände med minibussen till studion, så kom plötsligt Muddy Waters ut och frågade om de ville ha hjälp med att bära in utrustningen. Rolling Stones största idol var just Muddy Waters, dem blev inte så lite förvånade av att först och främst stöta på honom, men att också få hjälp av honom med utrustningen kändes som något helt ofattbart.

En av de klassiska bluesstäderna anses vara Memphis.

Jag och min familj gjorde en resa på fyra veckor till USA sommaren 1997. Vi åkte från New York söderut ner mot staterna Tennessee, Mississippi och Louisiana. Memphis var ett av våra lite längre stopp under resan. Väl i Memphis besökte vi Elvis Presleys hus Graceland och den klassiska studion Sun Records där bl.a. Elvis, Johnny Cash, Roy Orbison, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins spelade in några av sina legendariska låtar.

På kvällen var vi ute och andades in atmosfären från bluesgatan Beale street. På denna gata hördes det blues från alla håll och kanter.

Nästa stopp på resan var jazzens huvudstad, New Orleans.

Jag minns mycket väl den höga pulsen som slog i de Franska kvarteren. På den världskända gatan Bourbon street var det fest året runt sades det, och det blev vi i familjen varse. Tyvärr var jag själv bara 11 år gammal och alldeles för ung för att släppas in på någon av de många jazzklubbar som låg utmed Bourbon Street, men man hörde en del från gatan som tur var.

En annan häftig upplevelse var när vi åkte båt på floderna i träskområdet i Louisiana.

Bland hungriga alligatorer och grumligt vatten färdades vi fram och man fick lätt associationer till Creedence-låten Born On The Bayou som just handlar om dessa träsktrakter.

En stor konsert för mig var när jag såg Jerry Lee Lewis, Little Richard och Chuck Berry i Bromölla, Skåne, tidigt 2000-tal. Än i dag kan jag inte förstå hur det gick att samla Rock 'n' Rollens tre legender på en och samma konsertscen i den lilla hålan Bromölla. Det enda som fattades var att The King själv hade äntrat scenen.

Vad har blues och Rock 'n' Roll gemensamt?

Jag tycker sångaren Steven Tyler från det klassiska rockbandet Aerosmith förklarade det på ett mycket bra sätt, jag citerar: "Bluesen födde ett barn, och barnet hette Rock 'n' Roll".

Jag är själv 23 år i dag och har hittills bara nosat på musikarvet vi kallar Blues.

Min egen kärlek till Bluesen började när jag var mycket liten. Det var Elvis Presley, Chuck Berry, Little Richard, Jerry Lee Lewis och de engelska Rhythm & Bluesbanden från 60-talet som jag hörde hemma från min fars stereoanläggning.

När jag lyssnade på band som Rolling Stones och Yardbirds började jag fundera kring vad som inspirerat dessa band, och det var just sådana som Robert Johnson, Muddy Waters och Howlin' Wolf, samt givetvis många andra gamla bluesmusiker.

Min egen första gitarrhjälte var Slash från Guns N' Roses, och som jag tidigare skrivit i andra inlägg så blev jag en idol av honom vid sexårsålder. Än i dag tycker jag mycket om Slash's gitarrspel, mycket för att det är bluesigt och att han förvaltat det gamla bluesarvet på ett bra sätt. Han har kanske inte skrivit så mycket nyskapande, men han spelar alltid med mycket känsla och visar verkligen sin kärlek till Bluesen.

Blusens historia är cirka 400 år gammal, för oavsett om vi kallar musiken Spirituals, Gospel eller något annat, så har musiken alltid kännetecknats av att den är berättad från hjärtat och att den bättre än något annat skildrar vår vardag.

Den här kaxige divan har roat Rock Quiz många gånger

Detta är den korta berättelsen om hur jag kom att bli en medlem av "rocksociteten".

Det var genom min far "Olle" och min syster "Cat" som jag började utforska rockmusiken.

Min syster fick mig att börja lyssna på Guns N' Roses och Nirvana.

"Olle" var själv uppvuxen med den brittiska invasionen av popmusik med band som Beatles, Stones, Yardbirds, The Pretty Things, Animals och The Who.

Dessförinnan hade han intresse för den tidiga Rock 'n' Rollen med storheter som Chuck Berry, Elvis Presley, Little Richard, Jerry Lee Lewis och Buddy Holly.

Lite innan den brittiska invasionen lyssnade han mycket på s.k. "ståltrådsrock" som The Shadows, Ventures och Spotnicks.

Ett av mina första stora minnen av musik var när jag var några år gammal, satt hemma och lyssnade på det min far spelade på vinylspelaren.

Skivan han spelade var från 1972 och hette "Machine Head" skapad av rockbandet Deep Purple. Ett antal spår in på skivan lade jag märke till det blytunga riffet till låten "Smoke On The Water".

Just då visste jag inte vilka det var eller ens vad musik var, men detta aggressiva och bastanta ljud slog sig rakt in i mina öron och kändes som något fantastiskt och övernaturligt.

Några år senare inser jag att den mystik och känsla som finns i soundet på denna inspelning inte går att återskapa.

Än i dag får jag gåshud när denna låt spelas från vinyl genom ett par gamla högtalare.

Minst sagt kan man säga att min far hade och fortfarande i dag har ett stort intresse för musik och det är tack vare honom jag har mitt stora intresse för den gamla rock- och hårdrocken.

I sin före detta arbetskamrat "Stromberg" fann "Olle" snabbt en gemensam nämnare i intresset för musik, och särskilt den gamla hårdrocken.

Jag själv träffade "Stromberg" första gången under tidigt 2000-tal.

Hans intresse för rockmusik kom att mynna ut i bildandet av den mest exklusiva av klubbar på denna jord, nämligen Rock Quiz. Klubben har funnits ett antal år nu och har cirka nio medlemmar. Jag själv tillkom som medlem hösten 2007 medan min far i mån av tid deltar.

Genom att samla personer med intresse för all möjlig rockmusik följer en stor bredd och ett stort kunnande. En och annan av oss är av läggningen "konservativ pudelrockare", men intresset och drivkraften för att upptäcka ny bra musik finns självklart där.

Spännvidden är allt från 50- till 2000-tal och musikstilar så vitt skilda som blues, psykedelisk- och progressivrock samt många av de olika genrer som mynnar ut från termen metal.

I denna klubb tävlar vi om att vinna bästa tävling samt plocka poäng på de fem olika tävlingar som skapats till varje månatlig tävlingsomgång.

Vinnaren av tävlingen "omgångens bästa frågor" vinner ett snyggt designat diplom av vår egen Rammstein-expert.

Varje månad går jag och väntar på att höjdpunkten Rock Quiz ska gå av stapeln.

Inte minst för att ta del av den trevliga och glada tillställningen, utan också bevisa att den yngre rockgenerationen förbereder sig inför att så småningom föra vidare musikarvet och traditionen.

Vad är det för värld vi lever i?

Alla hemskheter som händer runtomkring oss får människan att framstå som ett mycket ondskefullt djur.

Först rapporterades det om den österrikiska flickan Natacha som hölls fången i åtta år.

Därefter blev vi matade av media med "terrorns hus" i vilket Elisabeth Fritzl och hennes födda barn hölls fångna.

Efter denna rapportering hade jag fått nog.

Det slutade tyvärr inte där. Nya så kallade "monster" har nått medierapporteringens epicentrum, med liknande fall i bl.a. Italien.

Var är världen på väg när barn runtom i världen utsätts för det grövsta av brott av sin egen far?

Vilka myndigheter och organ i samhället för kampen för barns rättigheter?

Dessa rättigheter står ju väldigt fint och välformulerat skrivna i "Barnkonventionen".

Skall sägas att organisationen BRIS drar ett stort lass i Sverige vilket är väldigt bra.

Politiker ger förslag på hårdare lagar mot denna typ av brottslighet, men hur pass väl efterföljs dessa lagar? Lyckas rättsväsendet döma och straffa dessa brott med framgång?

I grund och botten undrar jag hur beteendet hos en person som Josef Fritzl har utvecklats fram.

I TV4:s dokumentär för ett antal månader sedan fick man en redogörelse för Fritzls liv.

Fritzl lär tydligen ha haft incestuösa känslor för sin mor och i övrigt haft ett stort kontrollbehov gentemot sin omgivning. Första fallet av våldtäktsförsök begått från hans sida ska ha skett mot en okänd flicka under 70-talet.

Vad jag förstått så har även psykologer svårt att få pusselbitarna att hamna på plats vad gäller kartläggandet av Fritzls bakgrund och beteende. Vad var det i historien om Fritzl som fick honom till att låsa in sin dotter och förgripa sig på henne regelbundet under alla dessa 24 år?

Josef själv blir tvingad att sitta de sista åren av hans liv i fängelse och Elisabeth och hennes barn får försöka leva vidare sina liv med deras inristade ärr i kropp och själ.

Med alla händelser av dessa slag i mitt huvud tog jag min tillflykt till musiken för att få någon from av ro.

Jag blev mycket berörd av texten till låten "Don't Let Daddy Kiss Me".

Detta är en balladaktig låt som skrevs av Motörheads sångare Lemmy Kilmister till skivan Bastards från 1993. 

Texten berörde mig känslomässigt likt en påle som tryckts in i mitt hjärta för att vrida om och plåga mig varje gång ett nytt fall av denna sort uppdagas.

Här följer texten till låten "Don't Let Daddy Kiss Me":

"Little girl sleeping in dreams of peace
Mommy been gone a long time
Daddy comes home and she still sleeps
Waiting for the world worst crime
And he comes up the stairs like he always does

And he never turns on the light
And she's wide awake, scared to death
She smells his lust and she smells his sweat
Curled in a ball she holds her breath

Praying to a God that she's never met
Don't let Daddy kiss me, don't let Daddy kiss me
Goodnight

Little girl lies by her Daddy's side
And she listens to him breathe
She knows there's something awful wrong
That she's far too young to see

And she knows she can't tell anyone
She's too full of guilt and shame
And if she tells she'll be all alone
They'd steal her Daddy and they'd steal her home

And it's not so bad when Daddy leaves her alone
Praying to her God with his heart of stone
Don't let Daddy kiss me, don't let Daddy kiss me
Goodnight

Why, tell me why,
The worst crime, in the world

And so Daddy lies by his daughter's side
And he sleeps deep and well
No nightmares come to him tonight
Though his daughter lives in hell

For his seed is sown where it should not be
But the beast in his mind don't care
And the only sound are tears that fell
Little girl turns her face to the wall

She knows that no-one hears her call
But it seems that God hears nothing at all
Don't let Daddy kiss me, don't let Daddy kiss me
Goodnight

Oh dear"

Jag i 6-7 årsåldern med stora rockstjärnedrömmar om att bli en ny Axl Rose!

Vänskapen med "Petter" tog sin början redan vid sexårsålder när jag en dag hos min dagmamma fick träffa denna redan då mycket livfulle och färgstarke pojke.

Vi var båda födda på hösten 1985, jag själv i november och min kompis i oktober.

Ett av de roligaste minnena från denna tid var att min kompis hade en stor fascination för att klättra upp i allt. Från träden i lekparken till att hala sig upp och hänga i dörrkarmen hemma hos sig.

Skolstarten tog sin början 1992 i Mariaskolan, i en klass som var ytterst bråkig och missanpassad på alla sätt och vis. Många av klassens pojkar visade prov på mobbning och våldstendenser. Läraren behandlade man med noll respekt i form av uttalade oförskämdheter i klassrummet. En hemsk händelse har jag fått återberättad för mig. Det var under en lektion i tredje klass som ett flertal pojkar ställde sig upp på sina bänkar och skrek fula och kränkande ord mot vår klassföreståndare, varpå hon lämnade klassrummet mycket ledsen och upprörd.

Jag och min klasskamrat deltog som tur var aldrig i dessa aktiviteter. Vi blev istället offer för dessa klasskamraters utspel.

Efter tredje klass blev skolans ledning tvungen att splittra och blanda samtliga lågstadieklasser inför mellanstadiets början.

Mellanstadiet var många gånger en kul tid med mycket fotboll, inne- och landbandy. Klassen var garanterat drabbad av en sportfeber som fortgick fram till mellanstadiets upplösning.

Mina klasskamrater under denna tid var också till och från lite stökiga och bråkade, men i huvudsak har jag mest positiva minnen från denna tid.

Annat var det minsann när högstadiet började.

Högstadietiden i Högalidsskolan dominerades tyvärr mycket av mobbning och stökiga, omogna klasskamrater.

Under denna mycket händelserika tid i ungdomars kroppar är det mycket som förändras i ens vardag och omgivning.

Många blir en del av det så kallade grupptrycket, med rökning och alkoholdrickande som följd.

Jag och min mycket lilla grupp kompisar valde bort denna bit. Vi var nog de utstötta i klassen.

Medan de "coola" killarna stod nedanför bron och rökte engagerade vi oss i skolarbetet och presterade oftast mycket bra.

Mitt intresse för musik har ni kunnat läsa om i tidigare blogginlägg.

Musiken blev en stor del av mitt liv redan som 6-åring när jag fick se musikvideos från MTV med bandet Guns N' Roses. Jag blev mycket imponerad av sångaren Axl Roses starka inlevelse och närvaro i musiken. Under denna tid började jag också spela klassisk gitarr i den "Kommunala gitarrskolan". Tillsammans med några av mina klasskompisar träffades vi en gång i veckan och spelade efter noter med våra två lärare. Detta pågick fram till ungefär sjätte, sjundeklass.

Både jag och min kompis "Petter" hade en renodlad musiksmak när vi först träffades, ja för att ha varit sex-sju år gamla i alla fall. Jag minns att han hade en häftig musiksamling. Det var gammal Deep Purple, Ebba Grön och lite progressiv musik.

Gitarrspelandet kom att vara med om en kraftig explosion. Likt en tung opolerad meteor slog den ner mitt framför mina fötter, jag hade fått min första egna elgitarr! En Fender "Stratocaster" i gräddvitfärg. Detta ägde rum på min konfirmationsdag sommaren 2000. Under den tvåveckor långa konfirmationen ute på ön Koholmen i Stockholmsskärgård spelade vi en del gitarr ihop. Det roligaste minnet från denna tid var att ledarna tillsammans med prästen alltid kom in för att säga god natt i de olika rummen där de blivande konfirmanderna sov. I mitt och "Petters" rum lade de genast märke till vilken bok vi höll på att läsa. Jag läste Bo Baldersons "Statsrådet sitter kvar" medan "Petter" läste boken "Maos lilla röda" vilket alltid fick ledarna till skratt.

Många i vår omgivning såg oss roligt nog som "natt-och-dag"!

I samband med detta började jag och "Petter" spela ihop tillsammans med vår klasskamrat "Rolf". Så sakteliga började seriösa repetitioner ta form i "Petters" hus, det fanns nämligen en liten lokal i underjorden som var tillräckligt isolerad för att grannar skulle slippa höra vårt skapade oväsen.

Repertoaren bestod till största del av rock- och hårdrocksmusik. Klassiker som "Smoke On The Water", "Smells Like Teen Spirit", "Beväpna er" och någon egen låt repades in.

Under sista året av högstadiet kom många av oss elever i kontakt med en kamratstödjare.

Denna relativt unge kille var trevlig och omtänksam, men skall tilläggas väldigt religiös.

Provokativ som "Petter" var på många sätt, hade kamratstödjaren för avsikt att frälsa honom under ett av deras samtal. Det lät ungefär så här: "Jesus, kom in i Viktor, frälsa honom!"

Detta minns jag som en mycket lustig händelse från detta sista år i Högalid.

På våren i 9:an 2001 fick vi förfrågan om att uppträda på högstadiets temavecka "Sex- och samlevnad". Inte så lite nervösa var vi när vi kom in på scenen, jag själv med min fars gamla "rökrock", svart cowboyhatt och solglasögon, de andra i sina excentriska utstyrslar.

Vi framförde till att börja med låten "Smoke On The Water", som folk genast kände igen när jag avlossade riffet. Därefter kom Rage Against The Machine-låten "Sleep Now In The Fire".

Och sist men inte minst vår egen EBBA Grön-hyllning "Beväpna er".

Texten i den sista låten missuppfattades av en och annan lärare då den innehöll rader om någon rektor.

Våra klasskamrater blev mycket roade av denna föreställning som troligtvis inte höll högsta klass vad gäller kvalitet. En del lärare vart chockade av den höga volymen och gick därför ut från lokalen.

Nästföljande spelning ägde rum på den årliga och traditionsenliga vårbalen som alltid hålls i maj månad. Inför denna spelning hade vi repat frenetiskt och kommit upp med bandnamnet "Psicose". Kvällen inleddes med att festdeltagarna äntrade den för kvällen arrangerade och uppdukade balettsalen. Vid flera långbord satte sig samtliga uppklädda pojkar och flickor tillsammans med en och annan lärare.

Middagen avnjöts samtidigt som en jury tillkännagav kvällens vinnare i tävlingarna "Balens drottning samt konung". Jag lyckades placera mig på en andraplats som gjorde att jag kände mig väldigt nöjd och chockad där jag satt i min Tigerkavaj, vita skjorta och lila fluga.

Efter middagens slut började folk förbereda sig inför kvällens konsert.

Konserten ägde rum på en liten uppbyggd, fyrkantig scen som var cirka två meter hög.

Plötsligt släcktes balettsalen ned och stämningen av instrumenten var avklarad.

In kommer "Petter" i sin för kvällen lånade svartsilvriga kortklänning som normalt bärs av hans mor. Till detta har han sminkat sig med vitt puder och stark svart kajalpenna runt ögonen.

En mycket chockad och förväntansfull publik ökade hela stämningen så den gick att ta på, och rätt vad det var rev jag av introt till "Smoke On The Water".

Med en hel publik på ett tiotal uppklädda klasskamrater förvandlades den "fina" vårbalen till en rockkonsert där flera personer "stagedivade" från scenen. Ett mycket bejublat och populärt inslag för publiken var när jag avfyrade mina solon på två av de tre låtarna.

Efter vår andra låt som var vår egen spelade vi sista numret som var en cover som heter "I Can't Decide" från en elgitarrbok skriven av KG Johansson. Inför detta nummer hade "Petter" tagit på sig sin billigare bas som var vit och kanske på sin höjd kostade 2000 kr.

Under det sista sticket började plötsligt "Petter" ta av sig basen och slå den mot scenkanten.

Till en början gick inte basen sönder, men ju mer han slog desto mer skör blev den och bröts plötsligt av, varpå en klasskamrat tog sig upp på scenen och försökte dra den sönderslagna basen ur händerna på "Petter". All denna kalabalik finns som tur var dokumenterad på film av min far. Under detta tumult ser man på filmen en mycket skakad studierektor som tittar rakt ner i golvet av ren och skär ångestladdad avsmak.

Detta är utan tvekan det mest minnesvärda ögonblicket från min högstadietid. Att få visa en annan sida av sig själv tillsammans med sina två bästa klasskamrater.

Jag och min kompis "Rolf" var väl ansedda som två av de elever i klassen som presterade bäst på prov och liknande. Med detta fick vi verkligen bevisat för omgivningen att vi hade andra strängar på vår lyra. "Petter" o andra sidan var väldigt utstickande vad gäller klädval och åsikter under i princip hela sin högstadietid. Svarta jeans med hål i, ett par chockrosa långkalsonger under, och någon T-shirt med logotyp av något band, var vad skolan var vana att se honom i. Under denna tid var "Petter" också stor idol av Marilyn Manson som många av de övriga eleverna föraktade av olika skäl. Han var även den första i min ålderkull jag träffat som redan på lågstadiet hade en egen politisk ståndpunkt, jag minns särskilt under valet 1994 att han frågade mig vilket parti jag sympatiserade med.

Efter vi gått ut 9:an åkte jag och "Petter på en veckolång lång resa tillsammans med konfirmationsgänget till Gotland och Visby under augusti sommaren 2001.

Efter denna resa började vi på olika gymnasier. Medan jag ville köra på säkra kort och läsa en bred samhällsekonomisk utbildning med inriktning ekonomi, valde "Petter" gå en utbildning med teaterprofil. I och med denna splittring började vi så sakteliga gå skilda vägar.

Bandet vi hade haft splittrades mycket pga. olika viljor samt att vi på något sätt växte ifrån varandra på olika plan.

Jag och "Petter" höll en flyktig kontakt in på andra året på gymnasiet. Därefter tappade vi kontakten helt och hållet.

Första gången vi stötte på varandra var om jag inte minns fel på en konsert med The Doors som ägde rum på Tyrol våren 2007. Sedan den händelsen har vi stött på varandra titt som tätt på olika konsertarrangemang, allt från Rolling Stones på Ullevi 2007 till nu senast när Walter Trout spelade på Debaser Medis den 28:e april.

Det ovanliga med senaste mötet var att vi inte enbart hälsade på varandra och skakade hand utan att vi också bytte mobilnummer.

Detta slutade så småningom med att vi två gick hem till honom efter konserten och lyssnade igenom Bob Dylans senaste skiva "Together Through Life" och samtalade fram till småtimmarna om allt från gamla minnen till det som sker just nu.

Detta är berättelsen om mitt första möte som resulterade i en vänskap som varit likt en lång äventyrsresa, en resa vi två tillbringat och stöttat varandra igenom. En resa som gått ner i de djupaste av dalar och även tagit oss upp mot de högsta av höjder.

Lemmy med sin dagliga diet sedan 40 år tillbaka



Vem anser jag vara kungen av Heavy Metal?

Det kommer kanske inte helt oväntat för många av er som känner till min musiksmak sedan tidigare. Svaret är nämligen: Ian "Lemmy" Kilmister som bildade bandet Motörhead för över 30 år sedan. Lemmy föddes i England året 1945 och växte upp med den tidiga Rock 'n' Rollen från 50-talet. Det var legender som Elvis Presley, Little Richard och Buddy Holly. Några år senare skakades världen som välkänt av den "brittiska invasionen av popmusik" som bestod av band som Beatles, Rolling Stones, Yardbirds och The Who. Band som han också kom att gilla.

Lemmy började som sagt intressera sig mycket tidigt för Rock 'n' Roll. Han startade och hoppade in i olika rockband under 60-talet. En kul anekdot från det tidiga 60-talet var att Lemmy under en tid bodde på soffan hemma hos Ronnie Woods mamma.

Mycket välkänt är att gitarrspelet kom att förändras mycket tack vare Jimi Hendrix. Mindre välkänt bland folk är att Lemmy arbetade som roddare för Jimi under året 1967.

1971 började Lemmy spela i det psykedeliska bluesrockbandet Hawkwind som improviserade stora delar under sina konserter. Med detta band spelade Lemmy in ett antal album och turnerade runtom i världen.

Men efter att ha blivit haffad av polis för droginnehav och därmed fått sparken från Hawkwind i mitten av 70-talet, tog Lemmy revansch genom att bilda bandet Motörhead. Det nya med Motörhead var just att man blandade klassisk bluesbaserad hårdrock med inslag av högt tempo och den råhet som fanns inom punkmusiken.

Efter ett antal medlemsbyten lyckades Motörhead hitta den rätta sättningen med vilken dem skulle komma att chocka och överrumpla en hel musikvärld.

Sättningen såg ut som sådan: Phil "Philthy Animal" Taylor på trummor, Eddie "Fast" Clarke på gitarr och Lemmy på bas och sång. Denna klassiska trio kom att spela in odödliga klassiker som "Overkill", "Stay Clean", "Bomber", "No Class", "Ace of Spades" och "Ironfist" till och med dess splittring 1982.

Konstellationer av bandet efter 1982 har sett olika ut men alltid haft en ständig konstant, att just leverera en hårtrockande musik med Lemmy som ledare.

Den välkända och ökända gitarristen Brian Robertson från Thin Lizzy förde befäl över gitarrspelet på albumet "Another Perfect Day" från 1983 som innehöll låtar som "I Got Mine" och "Shine".

Brian Robertson vart däremot inte långvarig och fick lämna gruppen efter denna skiva.

1984 tog gruppen in två nya gitarrister som var Phil Campbell och Michael "Wurzel" Burston. Detta gitarrpar spelade ihop fram till den senare hälften av 90-talet och var med på låtar som "Killed by Death", "Eat the Rich", "I'm So Bad (Baby I Do not Care)", "Hellraiser", "Burner", "Born to Raise Hell" och "Sacrifice".

Mitt eget intresse för hårdrocksmusik kom mycket tidigt i min ungdom med först och främst Guns N' Roses och den första vågen av hårdrock från England med band som Led Zeppelin, Deep Purple och Black Sabbath. Mycket av den första musiken jag lyssnade på fick jag intresse för genom min storasyster och min far. Intresset för just Motörhead dök upp mycket sent för mig. Tidigare hade jag givetvis hört några av de största hittarna.

Nu på senare tid när jag läst Lemmys självbiografi "White Line Fever" och samtidigt lyssnat in mig på samtliga skivor har jag kommit att bli en riktig "Motörhead".

Än i dag spelar Motörhead in nya skivor och turnerar med jämna mellanrum.

En storfavorit bland Motörheads senaste släpp är skivan "Kiss Of Death" från 2006.

Skivan innehåller det vi fans alltid förväntar oss av Lemmy och Company.

Från första till sista spår bjuds man på en kavalkad av hård, snabb, ösig och tunggungande dieselindränkt boogiemetal. Personliga höjdare på skivan är låtar som "Sucker", "God Was Never On Your Side", "Christine", "Sword Of Glory" och "Be My Baby".

Något som är helt säkert är att Motörhead har många ljusa år framför sig av skapande av den coolaste och tyngsta rocken.

Sist men inte minst!

Lemmy rockar fortfarande skiten ur alla andra så kallade "punkrockare" och är utan något som helst tvivel den coolaste och hårdastrockande 63-åringen på den här planeten och kommer så förbli!

Tisdagen den 27 april var jag på konsert på Debaser Medis och såg den grymme bluesgitarristen Walter Trout.

Walter Trout är född 1951 i staden New Yersey och inledde sitt spelande för den större allmänheten redan på 60-talet. 1981 ersatte Trout sångaren Bob Hite eller "The Bear" som han också kallades i sitt klassiska bluesband Canned Heat. Trout har även hunnit spela med storheter som John Lee Hooker och John Mayall.

Denna kväll bjöd Trout på en mycket rå och skitig bluesföreställning. Associationer för en lätt till den svenske bluesgitarristen Clas Yngström.

Emellanåt stack han in något parti med finstämt gitarrspel, men huvudsakligen matade han på.  Jag själv som gitarrist såg och lade märke till mycket tidigt att denne herre använder sin gamla "Fender Stratocaster" på ett mycket "ovarsamt" sätt. Han attackerar strängarna mycket bestämt, hårt och forcerat med rejäla handledsrörelser som tillsammans med sitt fett indränkta 60-tals FUZZ-ljud frambringar ett mycket rått och tungt sound. I övrigt är Herr Trout en mycket flink och fingerfärdig gitarrist som rör sig snabbt och mycket fritt över gitarrhalsens samtliga 21 band.

Under cirka två timmar står han och får publiken till extas med sin underhållning från en scen han äger tillsammans med sina också mycket kompetenta kompmusiker. Dessa består av en basist som tillsammans med trummis och keyboardist dundrar fram ett massivt och tajt komp. Keyboardisten bjuder då och då på sitt härligt skräniga och meddragande hammondorgelspel i några solon.

Trout är mycket mån om att bevisa denna kväll för publiken att han minsann kan bli ett med sin gitarr. Detta gör han denna kväll lite för många gånger då han levererar en kaskad av toner, muller och rundgång i sina många introduktioner till låtar.

Trout träffar precis rätt i prick vad gäller val av tidpunkt med sin nyskrivna låt som handlar om USA:s arbetarklass, "They call us the working class, but we ain't working anymore."

En mycket kul överraskning är plötsligt när Trout på en låt i mitten av setet samt på extranumret lämnar företräde på sång för sin gitarrtekniker Andrew som med mycket starkt sjungande falsett ökar intensiteten och stämningen med sin starkt präglade sång som påminner mycket om Robert Plant och Ian Gillan.

Starkt påhejad kommer Trout och Company ut och gör ett suveränt extranummer med Freddie King-klassikern "Going Down" i fräckaste Stevie Ray Vaughan-tappning. Detta nummer innehåller ett tunggung utan dess like och befäster teserna "still going strong" och "gammal är äldst" vad gäller att spela blues!