Frette

Jag i 6-7 årsåldern med stora rockstjärnedrömmar om att bli en ny Axl Rose!

Vänskapen med "Petter" tog sin början redan vid sexårsålder när jag en dag hos min dagmamma fick träffa denna redan då mycket livfulle och färgstarke pojke.

Vi var båda födda på hösten 1985, jag själv i november och min kompis i oktober.

Ett av de roligaste minnena från denna tid var att min kompis hade en stor fascination för att klättra upp i allt. Från träden i lekparken till att hala sig upp och hänga i dörrkarmen hemma hos sig.

Skolstarten tog sin början 1992 i Mariaskolan, i en klass som var ytterst bråkig och missanpassad på alla sätt och vis. Många av klassens pojkar visade prov på mobbning och våldstendenser. Läraren behandlade man med noll respekt i form av uttalade oförskämdheter i klassrummet. En hemsk händelse har jag fått återberättad för mig. Det var under en lektion i tredje klass som ett flertal pojkar ställde sig upp på sina bänkar och skrek fula och kränkande ord mot vår klassföreståndare, varpå hon lämnade klassrummet mycket ledsen och upprörd.

Jag och min klasskamrat deltog som tur var aldrig i dessa aktiviteter. Vi blev istället offer för dessa klasskamraters utspel.

Efter tredje klass blev skolans ledning tvungen att splittra och blanda samtliga lågstadieklasser inför mellanstadiets början.

Mellanstadiet var många gånger en kul tid med mycket fotboll, inne- och landbandy. Klassen var garanterat drabbad av en sportfeber som fortgick fram till mellanstadiets upplösning.

Mina klasskamrater under denna tid var också till och från lite stökiga och bråkade, men i huvudsak har jag mest positiva minnen från denna tid.

Annat var det minsann när högstadiet började.

Högstadietiden i Högalidsskolan dominerades tyvärr mycket av mobbning och stökiga, omogna klasskamrater.

Under denna mycket händelserika tid i ungdomars kroppar är det mycket som förändras i ens vardag och omgivning.

Många blir en del av det så kallade grupptrycket, med rökning och alkoholdrickande som följd.

Jag och min mycket lilla grupp kompisar valde bort denna bit. Vi var nog de utstötta i klassen.

Medan de "coola" killarna stod nedanför bron och rökte engagerade vi oss i skolarbetet och presterade oftast mycket bra.

Mitt intresse för musik har ni kunnat läsa om i tidigare blogginlägg.

Musiken blev en stor del av mitt liv redan som 6-åring när jag fick se musikvideos från MTV med bandet Guns N' Roses. Jag blev mycket imponerad av sångaren Axl Roses starka inlevelse och närvaro i musiken. Under denna tid började jag också spela klassisk gitarr i den "Kommunala gitarrskolan". Tillsammans med några av mina klasskompisar träffades vi en gång i veckan och spelade efter noter med våra två lärare. Detta pågick fram till ungefär sjätte, sjundeklass.

Både jag och min kompis "Petter" hade en renodlad musiksmak när vi först träffades, ja för att ha varit sex-sju år gamla i alla fall. Jag minns att han hade en häftig musiksamling. Det var gammal Deep Purple, Ebba Grön och lite progressiv musik.

Gitarrspelandet kom att vara med om en kraftig explosion. Likt en tung opolerad meteor slog den ner mitt framför mina fötter, jag hade fått min första egna elgitarr! En Fender "Stratocaster" i gräddvitfärg. Detta ägde rum på min konfirmationsdag sommaren 2000. Under den tvåveckor långa konfirmationen ute på ön Koholmen i Stockholmsskärgård spelade vi en del gitarr ihop. Det roligaste minnet från denna tid var att ledarna tillsammans med prästen alltid kom in för att säga god natt i de olika rummen där de blivande konfirmanderna sov. I mitt och "Petters" rum lade de genast märke till vilken bok vi höll på att läsa. Jag läste Bo Baldersons "Statsrådet sitter kvar" medan "Petter" läste boken "Maos lilla röda" vilket alltid fick ledarna till skratt.

Många i vår omgivning såg oss roligt nog som "natt-och-dag"!

I samband med detta började jag och "Petter" spela ihop tillsammans med vår klasskamrat "Rolf". Så sakteliga började seriösa repetitioner ta form i "Petters" hus, det fanns nämligen en liten lokal i underjorden som var tillräckligt isolerad för att grannar skulle slippa höra vårt skapade oväsen.

Repertoaren bestod till största del av rock- och hårdrocksmusik. Klassiker som "Smoke On The Water", "Smells Like Teen Spirit", "Beväpna er" och någon egen låt repades in.

Under sista året av högstadiet kom många av oss elever i kontakt med en kamratstödjare.

Denna relativt unge kille var trevlig och omtänksam, men skall tilläggas väldigt religiös.

Provokativ som "Petter" var på många sätt, hade kamratstödjaren för avsikt att frälsa honom under ett av deras samtal. Det lät ungefär så här: "Jesus, kom in i Viktor, frälsa honom!"

Detta minns jag som en mycket lustig händelse från detta sista år i Högalid.

På våren i 9:an 2001 fick vi förfrågan om att uppträda på högstadiets temavecka "Sex- och samlevnad". Inte så lite nervösa var vi när vi kom in på scenen, jag själv med min fars gamla "rökrock", svart cowboyhatt och solglasögon, de andra i sina excentriska utstyrslar.

Vi framförde till att börja med låten "Smoke On The Water", som folk genast kände igen när jag avlossade riffet. Därefter kom Rage Against The Machine-låten "Sleep Now In The Fire".

Och sist men inte minst vår egen EBBA Grön-hyllning "Beväpna er".

Texten i den sista låten missuppfattades av en och annan lärare då den innehöll rader om någon rektor.

Våra klasskamrater blev mycket roade av denna föreställning som troligtvis inte höll högsta klass vad gäller kvalitet. En del lärare vart chockade av den höga volymen och gick därför ut från lokalen.

Nästföljande spelning ägde rum på den årliga och traditionsenliga vårbalen som alltid hålls i maj månad. Inför denna spelning hade vi repat frenetiskt och kommit upp med bandnamnet "Psicose". Kvällen inleddes med att festdeltagarna äntrade den för kvällen arrangerade och uppdukade balettsalen. Vid flera långbord satte sig samtliga uppklädda pojkar och flickor tillsammans med en och annan lärare.

Middagen avnjöts samtidigt som en jury tillkännagav kvällens vinnare i tävlingarna "Balens drottning samt konung". Jag lyckades placera mig på en andraplats som gjorde att jag kände mig väldigt nöjd och chockad där jag satt i min Tigerkavaj, vita skjorta och lila fluga.

Efter middagens slut började folk förbereda sig inför kvällens konsert.

Konserten ägde rum på en liten uppbyggd, fyrkantig scen som var cirka två meter hög.

Plötsligt släcktes balettsalen ned och stämningen av instrumenten var avklarad.

In kommer "Petter" i sin för kvällen lånade svartsilvriga kortklänning som normalt bärs av hans mor. Till detta har han sminkat sig med vitt puder och stark svart kajalpenna runt ögonen.

En mycket chockad och förväntansfull publik ökade hela stämningen så den gick att ta på, och rätt vad det var rev jag av introt till "Smoke On The Water".

Med en hel publik på ett tiotal uppklädda klasskamrater förvandlades den "fina" vårbalen till en rockkonsert där flera personer "stagedivade" från scenen. Ett mycket bejublat och populärt inslag för publiken var när jag avfyrade mina solon på två av de tre låtarna.

Efter vår andra låt som var vår egen spelade vi sista numret som var en cover som heter "I Can't Decide" från en elgitarrbok skriven av KG Johansson. Inför detta nummer hade "Petter" tagit på sig sin billigare bas som var vit och kanske på sin höjd kostade 2000 kr.

Under det sista sticket började plötsligt "Petter" ta av sig basen och slå den mot scenkanten.

Till en början gick inte basen sönder, men ju mer han slog desto mer skör blev den och bröts plötsligt av, varpå en klasskamrat tog sig upp på scenen och försökte dra den sönderslagna basen ur händerna på "Petter". All denna kalabalik finns som tur var dokumenterad på film av min far. Under detta tumult ser man på filmen en mycket skakad studierektor som tittar rakt ner i golvet av ren och skär ångestladdad avsmak.

Detta är utan tvekan det mest minnesvärda ögonblicket från min högstadietid. Att få visa en annan sida av sig själv tillsammans med sina två bästa klasskamrater.

Jag och min kompis "Rolf" var väl ansedda som två av de elever i klassen som presterade bäst på prov och liknande. Med detta fick vi verkligen bevisat för omgivningen att vi hade andra strängar på vår lyra. "Petter" o andra sidan var väldigt utstickande vad gäller klädval och åsikter under i princip hela sin högstadietid. Svarta jeans med hål i, ett par chockrosa långkalsonger under, och någon T-shirt med logotyp av något band, var vad skolan var vana att se honom i. Under denna tid var "Petter" också stor idol av Marilyn Manson som många av de övriga eleverna föraktade av olika skäl. Han var även den första i min ålderkull jag träffat som redan på lågstadiet hade en egen politisk ståndpunkt, jag minns särskilt under valet 1994 att han frågade mig vilket parti jag sympatiserade med.

Efter vi gått ut 9:an åkte jag och "Petter på en veckolång lång resa tillsammans med konfirmationsgänget till Gotland och Visby under augusti sommaren 2001.

Efter denna resa började vi på olika gymnasier. Medan jag ville köra på säkra kort och läsa en bred samhällsekonomisk utbildning med inriktning ekonomi, valde "Petter" gå en utbildning med teaterprofil. I och med denna splittring började vi så sakteliga gå skilda vägar.

Bandet vi hade haft splittrades mycket pga. olika viljor samt att vi på något sätt växte ifrån varandra på olika plan.

Jag och "Petter" höll en flyktig kontakt in på andra året på gymnasiet. Därefter tappade vi kontakten helt och hållet.

Första gången vi stötte på varandra var om jag inte minns fel på en konsert med The Doors som ägde rum på Tyrol våren 2007. Sedan den händelsen har vi stött på varandra titt som tätt på olika konsertarrangemang, allt från Rolling Stones på Ullevi 2007 till nu senast när Walter Trout spelade på Debaser Medis den 28:e april.

Det ovanliga med senaste mötet var att vi inte enbart hälsade på varandra och skakade hand utan att vi också bytte mobilnummer.

Detta slutade så småningom med att vi två gick hem till honom efter konserten och lyssnade igenom Bob Dylans senaste skiva "Together Through Life" och samtalade fram till småtimmarna om allt från gamla minnen till det som sker just nu.

Detta är berättelsen om mitt första möte som resulterade i en vänskap som varit likt en lång äventyrsresa, en resa vi två tillbringat och stöttat varandra igenom. En resa som gått ner i de djupaste av dalar och även tagit oss upp mot de högsta av höjder.