En kväll med Walter Trout
Rockar skiten ur publiken med låten "Going Down"
Tisdagen den 27 april var jag på konsert på Debaser Medis och såg den grymme bluesgitarristen Walter Trout.
Walter Trout är född 1951 i staden New Yersey och inledde sitt spelande för den större allmänheten redan på 60-talet. 1981 ersatte Trout sångaren Bob Hite eller "The Bear" som han också kallades i sitt klassiska bluesband Canned Heat. Trout har även hunnit spela med storheter som John Lee Hooker och John Mayall.
Denna kväll bjöd Trout på en mycket rå och skitig bluesföreställning. Associationer för en lätt till den svenske bluesgitarristen Clas Yngström.
Emellanåt stack han in något parti med finstämt gitarrspel, men huvudsakligen matade han på. Jag själv som gitarrist såg och lade märke till mycket tidigt att denne herre använder sin gamla "Fender Stratocaster" på ett mycket "ovarsamt" sätt. Han attackerar strängarna mycket bestämt, hårt och forcerat med rejäla handledsrörelser som tillsammans med sitt fett indränkta 60-tals FUZZ-ljud frambringar ett mycket rått och tungt sound. I övrigt är Herr Trout en mycket flink och fingerfärdig gitarrist som rör sig snabbt och mycket fritt över gitarrhalsens samtliga 21 band.
Under cirka två timmar står han och får publiken till extas med sin underhållning från en scen han äger tillsammans med sina också mycket kompetenta kompmusiker. Dessa består av en basist som tillsammans med trummis och keyboardist dundrar fram ett massivt och tajt komp. Keyboardisten bjuder då och då på sitt härligt skräniga och meddragande hammondorgelspel i några solon.
Trout är mycket mån om att bevisa denna kväll för publiken att han minsann kan bli ett med sin gitarr. Detta gör han denna kväll lite för många gånger då han levererar en kaskad av toner, muller och rundgång i sina många introduktioner till låtar.
Trout träffar precis rätt i prick vad gäller val av tidpunkt med sin nyskrivna låt som handlar om USA:s arbetarklass, "They call us the working class, but we ain't working anymore."
En mycket kul överraskning är plötsligt när Trout på en låt i mitten av setet samt på extranumret lämnar företräde på sång för sin gitarrtekniker Andrew som med mycket starkt sjungande falsett ökar intensiteten och stämningen med sin starkt präglade sång som påminner mycket om Robert Plant och Ian Gillan.
Starkt påhejad kommer Trout och Company ut och gör ett suveränt extranummer med Freddie King-klassikern "Going Down" i fräckaste Stevie Ray Vaughan-tappning. Detta nummer innehåller ett tunggung utan dess like och befäster teserna "still going strong" och "gammal är äldst" vad gäller att spela blues!
