Frette

Jag minns att jag fick lära mig i skolan att dagens pop- och rockmusik har sina rötter i Bluesen. Att Blues, Gospel och Spirituals utgör rötterna i afroamerikansk musik.

Spirituals var andliga sånger som började sjungas för över 400 år sedan.

Det hela började när de svarta forslades från Afrika till USA och tvingades till slavarbete.

Att sjunga andliga sånger stärkte sammanhållning och tron på sig själv.

Religionen var en mycket viktig del i dessa människors liv och mynnade längre fram ut i Gospel som sjöngs i kyrkor av de svarta.

När jag hör Gospel blir jag som medryckt i den stämning av kärlek och värme som sångarna förmedlar. Många kända sångerskor började sin bana inom kyrkan där de sjöng Gospel.

Exempelvis Tina Turner, Aretha Franklin och Angie Stone.

Ur Gospeln växte sig den äldsta formen av Blues fram som heter Deltablues.

Deltabluesen lär ha vuxit fram utmed Mississippifloden någon gång under tidigt 1900-tal. Det var mestadels unga svarta män som sjöng och ackompanjerade sig själva med sina enkla akustiska gitarrer, många använde sig av s.k. sliderör i sitt spelande.

Sångerna handlade ofta om livet och den tuffa vardagen.

Man brukar säga att Deltabluesens fader var Charley Patton som föddes 1891 i "Hinds County", Mississippi. Patton lär ha levt hela sitt liv i Mississippideltat och etablerat sig som duktig underhållare och låtskrivare vid 19-årsålder.

Under hans aktiva karriär som varade från 1910 fram till hans död 1934 hann han med att spela in ett tiotal låtar som kom att betyda mycket för efterkommande bluesgitarrister som John Lee Hooker och Howlin' Wolf. Det fanns även kvinnliga musiker med rötterna från den här musiken, kända exempel är Bessie Smith, Billie Holliday och Big Mama Thornton.

En annan av de mer välkända bluesgitarristerna var Robert Johnson som föddes 1911 och växte upp på plantagerna i Mississippi.

Enligt legenden ska Johnson ha mött djävulen i ett vägskäl nära Dockery Plantation i Mississippi. Där ska Johnson ha lämnat över sin gitarr till djävulen. Efter att djävulen stämt gitarren lär han ha spelat ett antal låtar och därefter lämnat över den till Johnson. Mot att sälja sin själ till djävulen skulle Johnson begåvas och bli den bästa bluesgitarrist och sångare någon någonsin sett och hört. Meningarna går isär om vad som är sant i denna legend.

Däremot skall det påpekas att från början var Johnson en mycket medelmåttig gitarrist enligt källor. Som en blixt från en klar himmel återvände han och spelade som en gud inför sina åhörare. Johnson hade tyvärr en mycket kort karriär och dog 1937 av matförgiftning.

En man i hans omgivning utpekas som mördaren, han lär ha kommit på sin fru med att vara otrogen mot honom med Johnson.

Robert Johnson räknas som en av de största bluesgitarristerna i historien och har influerat i stort sett samtliga efterföljande blues- och rockgitarrister. Några av hans mest kända låtar är: Sweet Home Chicago, Crossroad Blues och Love in Vain. Dessa låtar har bl.a. spelats in av många 60-talsband från England.

Många kommande legendariska bluesgitarrister flyttade till Chicago under 50-talet pga. den stora tillgången på arbete. I samband med att det klassiska skivbolaget Chess startade sin verksamhet började så småningom den s.k. Chicagobluesen blomstra.

Den största skillnaden mot Deltabluesen var att Chicagobluesen innehöll fler instrument samt att instrumenten var kopplade till förstärkare.

Kända bluesmusiker som spelat in på Chess är bland annat: Muddy Waters, Howlin' Wolf, Willie Dixon, Freddie King, Buddy Guy och Bo Diddley. En annan som anses vara Chicagoblues är den levande legenden B.B. King.

Även Rolling Stones spelade in musik där under året 1965. En kul anekdot från "stenarnas" resa till Chicago var att när de anlände med minibussen till studion, så kom plötsligt Muddy Waters ut och frågade om de ville ha hjälp med att bära in utrustningen. Rolling Stones största idol var just Muddy Waters, dem blev inte så lite förvånade av att först och främst stöta på honom, men att också få hjälp av honom med utrustningen kändes som något helt ofattbart.

En av de klassiska bluesstäderna anses vara Memphis.

Jag och min familj gjorde en resa på fyra veckor till USA sommaren 1997. Vi åkte från New York söderut ner mot staterna Tennessee, Mississippi och Louisiana. Memphis var ett av våra lite längre stopp under resan. Väl i Memphis besökte vi Elvis Presleys hus Graceland och den klassiska studion Sun Records där bl.a. Elvis, Johnny Cash, Roy Orbison, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins spelade in några av sina legendariska låtar.

På kvällen var vi ute och andades in atmosfären från bluesgatan Beale street. På denna gata hördes det blues från alla håll och kanter.

Nästa stopp på resan var jazzens huvudstad, New Orleans.

Jag minns mycket väl den höga pulsen som slog i de Franska kvarteren. På den världskända gatan Bourbon street var det fest året runt sades det, och det blev vi i familjen varse. Tyvärr var jag själv bara 11 år gammal och alldeles för ung för att släppas in på någon av de många jazzklubbar som låg utmed Bourbon Street, men man hörde en del från gatan som tur var.

En annan häftig upplevelse var när vi åkte båt på floderna i träskområdet i Louisiana.

Bland hungriga alligatorer och grumligt vatten färdades vi fram och man fick lätt associationer till Creedence-låten Born On The Bayou som just handlar om dessa träsktrakter.

En stor konsert för mig var när jag såg Jerry Lee Lewis, Little Richard och Chuck Berry i Bromölla, Skåne, tidigt 2000-tal. Än i dag kan jag inte förstå hur det gick att samla Rock 'n' Rollens tre legender på en och samma konsertscen i den lilla hålan Bromölla. Det enda som fattades var att The King själv hade äntrat scenen.

Vad har blues och Rock 'n' Roll gemensamt?

Jag tycker sångaren Steven Tyler från det klassiska rockbandet Aerosmith förklarade det på ett mycket bra sätt, jag citerar: "Bluesen födde ett barn, och barnet hette Rock 'n' Roll".

Jag är själv 23 år i dag och har hittills bara nosat på musikarvet vi kallar Blues.

Min egen kärlek till Bluesen började när jag var mycket liten. Det var Elvis Presley, Chuck Berry, Little Richard, Jerry Lee Lewis och de engelska Rhythm & Bluesbanden från 60-talet som jag hörde hemma från min fars stereoanläggning.

När jag lyssnade på band som Rolling Stones och Yardbirds började jag fundera kring vad som inspirerat dessa band, och det var just sådana som Robert Johnson, Muddy Waters och Howlin' Wolf, samt givetvis många andra gamla bluesmusiker.

Min egen första gitarrhjälte var Slash från Guns N' Roses, och som jag tidigare skrivit i andra inlägg så blev jag en idol av honom vid sexårsålder. Än i dag tycker jag mycket om Slash's gitarrspel, mycket för att det är bluesigt och att han förvaltat det gamla bluesarvet på ett bra sätt. Han har kanske inte skrivit så mycket nyskapande, men han spelar alltid med mycket känsla och visar verkligen sin kärlek till Bluesen.

Blusens historia är cirka 400 år gammal, för oavsett om vi kallar musiken Spirituals, Gospel eller något annat, så har musiken alltid kännetecknats av att den är berättad från hjärtat och att den bättre än något annat skildrar vår vardag.